Allt är relativt

Kära dagbok,

Jag börjar bli mer och mer övertygad om att det var ett misstag att låta Madde gifta sig med den där katoliken från Amerika. Han gör mig besviken om och om igen. Under senaste stormen vägrade han hjälpa mig att lura upp gymägaren på taket, och nu visar det sig att Madde väntar en flicka.

Hur jävla svårt ska det vara att producera en son? Är ett barnbarn utrustat med en y-kromosom för mycket begärt? Jag menar, jag betalde deras bröllop. Lite tacksamhet vore på sin plats.

Men det kunde kanske varit värre. När jag utgöt mig för Juan Carlos på Messenger igår sa han att han var beredd att byta svärson med mig närjag vill. 

Fast det är ju klart – Juan Carlos är ju katolik själv, så det stör väl inte honom.

Fräckheten brer ut sig

Kära dagbok,

Det är helt omöjligt att få tag på bra tjänstefolk nu för tiden. Dagens tjänare är lata, gnälliga och drar sig inte ens för att käfta emot.

Ett exempel:

I morse kom Rikspolischefen förbi medan jag satt och åt frukost. Han ville ”på förekommen anledning” ”förtydliga” att trots att jag är immun mot åtal kan jag ändå inte sitta i folks trädgårdar och skjuta på dem när de kommer ut för att hämta morgontidningen.

När jag ”förtydligade” att jag minsann trott Johan Åsard var en älg och att det var ett ärligt misstag, uttryckte den uppstudsige jäveln tvivel över att jag talade sanning. RPC drog sig inte ens för att insinuera att jag borde veta att Södermalm inte är älgjaktområde.

Säg den jaktlycka som varar

Kära dagbok,

Nu är älgjakten igång igen. Som jag har längtat! Vi var ute och pangade lite i skogen i helgen. Det var upplagt för en riktig kanondag: soligt väder, inga mygg, välfylld fickplunta, tre rejäla korvmackor i lunchlådan och varken Silvia eller gymägaren var med.

Tyvärr var det ont om älg. Det är alltid lika trist när man inte har något att göra ute i skogen, så jag tröstade mig som vanligt med pluntan. Efter några timmar – och minst en kvarting – hörde jag till sist en älg som kom lufsande genom snåren. Jag ryckte fram bössan och brände av ett par välriktade skott. 

Nästan genast insåg vi att nåt inte stod rätt till. Älgar ylar inte på det viset.

Först trodde jag att jag råkat skjuta en av jakthundarna av misstag, och det blev lite dålig stämning i jaktlaget. Men snart nog visade det sig att det bara var Johan Åsard som var ute och smög i buskarna. Tyvärr blev det bara ett köttsår och han kommer förmodligen kunna gå igen redan före jul.

Måste sluta dricka så mycket när jag sitter på pass.

Mystiken med fysiken

Kära dagbok,

I år har jag verkligen försökt hänga med i svängarna när de meddelade vem som fått Nobelpris och i vad, men jag måste säga att jag är både besviken och förvirrad. Som vanligt vann helt fel personer.

Tydligen var det nån tant från Kanada som vannlitteraturpriset i år. Först trodde jag butlern sa att Marilyn Monroe vunnit, men hon är – så vitt jag vet – inte från Kanada. Hursomhelst hade jag som vanligt satsat mina pengar på Jan Guillou och Astrid Lindgren, så Marilyn hade ändå inte gett mig någon utdelning. Carl Philip är också skitsur. Han hade satsat på E L James.

Jag är lika besviken varje gång när jag inte gissar rätt litteraturpristagare, men jag är inte förvånad längre. Mer förbryllad är jag över fysikpriset. Tydligen var det ett par gamla gubbar som fick priset. Jag fattar ingenting. De verkar ju till och med vara i sämre fysisk kondition än Chris. Jag var helt säker på att det var dags för Arnold Schwarzenegger eller Susanne Lanefelt att få priset.

Nu ryker apanaget!

Kära dagbok,

Efter att ha gömt mig bakom en soffa i Prinsessan Sibyllas våning de senaste två veckorna för att slippa delta i gymägarens födelsedagsfirande, kravlade jag mig fram igår.

Det första jag såg när jag började surfa runt och uppdatera mig om vad som hänt i världen var bilder som nån jävla paparazzi tagit på Maddeoch Chris i New York. (De har sån tur att de inte behöver riksdagens godkännande för att resa utomlands. Hade mycket hellre hoppat på ett plan än att häcka bakom en soffa i fjorton dar.) Hursomhelst, bilderna gjorde mig riktigt förbannad, så jag skickade genast iväg ett SMS till Chris (givetvis cc-ade jag Riksarkivarien och KB):

Hur i helvete vågar du röka så nära Madde?! Kom vi inte överens om 15 meter?!! Om du inte passar dig jävligt noga drar jag in apanaget snabbare än du kan säga ”skatteplanering”! Av bilderna att döma skulle det inte skada om du gick ner ett par kilo heller.

Väntar fortfarande på svar.

Riksdagen högtidligen, och omständligen, öppnad

Kära dagbok,

Jag var och låste upp Riksdagshuset och släppte in riksdagsmännen igår.

Först satt jag med spänning och lyssnade på Reinfeldts evighetslånga gaggande om allt valfläsk han tänkt steka under det kommande året. (Tänk om man var tvungen att förnedra sig så genom att försöka göra sig populär ute i stugorna bara för att få behålla sitt jobb. Vilken mardröm!)

Men ganska snart började jag tröttna på alltihop när jag insåg att drabanterna svikit mig. Innan jag åkte hemifrån på morgonen skickade jag ett meddelande om att de skulle låsa dörrarna så fort alla riksdagsmännen kommit in. Sen skulle de arrestera hela packet och utropa absolut monarki. Ingenting hände.

Det var fyrtionde året i rad de ignorerade en direkt order!

Jag fick sitta där och låtsas lyssna på Reinfeldts tjat, och efter mitt lilla påhopp på Carl Philip i tidningen häromdagen kunde jag inte ens göra som alla andra och hala fram mobilen för att få tiden att gå.

Firandet går vidare. Som en dans

Kära dagbok,

Nu har jag äntligen avverkat resorna genom alla län jag varit kung över i fyrtio år. Hade ingen aning om att mina undersåtar inkluderar så många falsksjungande barn och så många landshövdingar som tror att jag bryr mig ett piss om lokal företagsamhet. Ledtråd: Om jag hade varit intresserad av svetsning hade jag blivit svetsare, inte kung. Allvarligt.

Men nu finns det, guskelov, inga län kvar att inspektera. Tur att farfarsfarfar sumpade Norge. Det finns inte tillräckligt mycket sprit i hela världen för att få mig att uthärda samtliga norska barnkörer och verkstäder också.

Först trodde jag att firandet var slut nu och att Silvia och jag skulle bli sittande ensamma framför teven tills det blir dags att svänga förbi Helgeandsholmen och öppna apberget igen. Men i limousinen på väg hem från Östersund hörde jag att Stockholms Stad tydligen bjudit in till stor dansfest på borggården på söndag.

På radion grälade det moderata borgarrådet Joakim Larsson med vänsterpartisten Ann Mari Engel (republikan!) om det var en bra idé eller inte. Engel (republikanen!) tyckte att det var slöseri med skattemedel och deklarerade att hon minsann skulle delta i ett alternativt evenemang som hennes polare i Republikanska Föreningen (republikaner!) ska ordna på Medborgarplatsen.

Det tycker jag hon gör helt rätt i.

Hon borde ta med sig Larsson och resten av hans klämkäcka dansare också. Jag planerar nämligen att ha jordens baksmälla på söndag och skulle uppskatta lite lugn och ro.

Mitt hertigdöme för ett myggstift!

Kära dagbok,

Så var man tillbaka på landet igen. Vems ljusa idé var det att fira mina fyrtio år som kung av det här landet med en resa genom alltihop? Var inte eriksgatan nog? En ännu bättre fråga: varför gick jag med på det? När de föreslog Projektet Länsresa nån gång förra vintern lät 2013 så långt bort. Trodde min skrumplever skulle ha haft ihjäl mig till dess. Den eller Silvias tjat.

Idag har vi varit i Jämtland. Jag är ju ändå hertig av Jämtland, så jag antar att det inte gick att undvika. Som vanligt fick vi utstå den obligatoriska falsksjungande barnkören.

Det enda positiva med att vara här är att jag sluppit ifrån Carl Philip och hans tjat om att få den nya rosa iPonen som släpptes igår.

Jag behöver en grogg. Och djungelolja.

Först elefanten och nu detta!

Kära dagbok,

Dramatiska nyheter idag. Madde är med barn. Roligt förstås, men kunde hon inte ha ringt innan hon la upp det på Facebook? Inte undra på att det var så bråttom med bröllopet – och att Madde ”svampen” Bernadotte tagit det så lugnt med spriten hela sommaren. Trots att gymägaren varit här nästan hela tiden.

Silvia och Carl Philip kan inte sluta gråta. Kärringar. Själv väntar jag med tårarna. Så länge nån annan står för fiolerna känner jag inget behov att ta till lipen. 

Tillbaka i lingonriset

Är på länsresa. Igen. Den här gången i Gävleborg. Om jag tvingas lyssna på en barnkör till så abdikerar jag. Allvarligt.

På lunchen föreslog jag för landshövdingen Barbro Holmberg att de borde ändra stavningen till Jävlaborg.

Hon har ingen humor.

För att pigga upp mig smet jag ut i kapprummet och busringde protokollchefen på UD. Jag sa att Svea livgardes orkester tappat noterna till amerikanska nationalsången och frågade om det gick bra att de istället spelade ”Born in the USA” vid Obamas besök nästa vecka.

Hon har inte heller nån humor.  

Till råga på eländet har jag hört ryktas att vi ska hälsa på gymägarens föräldrar efter lunch.

Jag behöver en grogg!

Lappsjukan slår till

Kära dagbok,

Idag var jag på sametingets öppnande. Hela evenemanget gick av stapeln nånstans i Lappland. Vet inte exakt var. Nånstans norr om Örebro, tror jag. Vilken pärs det var. Det kommer dröja flera dagar innan jag lyckas tvätta ur all myggolja ur håret. Just nu är min frisyr nästan lika oljig som Carl Philips.

Lapparna hade skickat en representant att möta oss på flyget. Jag hade sett fram emot att träffa en livs levande lapp, men jag blev lite besviken. Han såg ju ut som en helt vanlig svensson. Hade en helt vanlig billig kostym han säkert köpt på Dressman. Hette dessutom Per. Vad är det för jävla namn på en lapp?

I bilen på väg till tinget sa Per inte flaska. Efter tjugo minuter började det bli lite jobbigt att moltiga och stirra ut genom fönstret, så jag drog på med den kungliga charmen för att få igång konversationen.

”Borde du inte knalla runt i folkdräkt med tofsar och åka rensläde?”, frågade jag på mitt allra trevligaste vis.

”Borde inte du ha guldkrona på huvudet och åka runt med häst och vagn?”, frågade han tillbaka.

Republikanska lappjävel.

Under själva öppningsceremonin satt jag mest och försökte hålla mig vaken. Fattade inte ett ord av vad de sa. Efter en dryg halvtimme frågade jag diskret Eskil Erlandsson vem som gett dem tillstånd att genomföra hela grejen på lappska. Han sa att för det första hette det minsann inte lappska utan samiska. För det andra pratade de inte samiska, utan norrländska.  

Jävla besserwisser. Min första impuls var att ringa Reinfeldt och instruera honom att degradera Erlandsson till regeringens tristaste och minst viktiga post, men han är ju redan landsbygdsminister.

Inspirerande kopia

Kära dagbok,

Har noterat att några murvlar börjat ifrågasätta om Carl Philip själv kommit på idén till en serie tallrikar han formgett. Nån har anklagat grabben för plagiat och nu frågar sig journalisterna om han kanske kopierat andras design. Jag blir så jävla trött. Hur dum får man vara och fortfarande skriva i tidningen?

SJÄLVKLART har han kopierat nån annan!

Jag menar, grabben kan ju inte ens skriva sitt eget namn utan att snegla på körkortet. Tror folk verkligen han skulle kunna designa porslin?

Just nu sitter han för övrigt i lekstugan och filar på en ny logga åt Kapp Ahl. K&A i klarröda bokstäver.

Obamas besök är inget att skämta om. Tydligen.

Kära dagbok,

Igår hade jag en tuff dag på jobbet. UD skickade över en hel skock med små grå tjänstemän för att briefa mig inför Obamas besök i september. Calle är visst i Italien på semester och ville först ta det över telefon, men när jag försäkrade honom om att jag är redo - jag bytte min ringsignal till "Born in the USA" redan förra veckan - sa han att han skickar över nån för ett personligt samtal. 

Calles skock var här i elva timmar. De hade med sig en tjock pärm med ”rekommendationer”, bland annat en lista på saker regeringen inte vill att jag ska skämta om med den amerikanske presidenten. Inga skämt om muslimer. Inga skämt om svarta. Inga skämt om Snowden. Honom ville tjänstemännen att jag helst inte skulle nämna överhuvudtaget. När jag frågade om det betydde att jag fick nämna muslimer och svarta så länge jag inte skämtade om dem, föreslog de att de kanske vore bäst om jag höll mig till svenska. All kommunikation kommer att skötas via en av UD:s tolkar.

Elefantmannen slår till igen

Kära dagbok,

Ge mig styrka! Eller åtminstone en rejäl grogg. Ända sen gymägaren fick klart för sig att elefanten Bua tillhör mig har han kläckt elefantvitsar flera gånger om dan. Igår kväll kom han på ett medan hela familjen satt och tittade på bandade avsnitt av "Året med kungafamiljen". (inte 2012.) Han började fnittra så hysteriskt att hans romåkola höll på att skvimpa ut över den helvita soffan. Får komma ihåg att bara bjuda honom på ginåtonicar framöver.

När han äntligen samlat sig någorlunda kved han fram att han från och med nu skulle kalla mig elefantkungen Babar. Sen bröt han ihop fullständigt. Vickan fick leda ut honom på terrassen för att kyla av honom lite. Vid middagen nån timme tidigare hade han kallat mig ”Callefant”. Och Silvia förärades en brasiliansk variant: ”Peléfant”.

Skitkul.

Funderar allvarligt på att smälla upp ett högt taggtrådsstängsel mellan Solliden och deras nya hus. Enda dörren i stängslet ska ha ett biometriskt lås som bara kan öppnas av Vickan och guldklimpen. Kanske vore det lika bra att dra stängslet runt hela deras tomt.

Synd att fotbolls-EM är slut, annars hade jag kunnat skicka honom dit igen på mer representation. Är det för tidigt att skicka honom till Sotji, tro? Får ringa och kolla med SOK.

Tillskott i familjen!

Kära dagbok,

Igår nåddes jag av den glädjande nyheten att vi fått tillskott i familjen! Elefanten Bua på Kolmorden har äntligen fött en liten unge!

När de ringde från Kolmorden och berättade blev alla jätteglada, utom Carl Philip som stormade ut och drämde igen dörren efter sig. Visade sig att grabben var rädd att en ny minsting i familjen skulle dra all uppmärksamhet bort från honom igen, just när den senaste inkräktaren – Madde – äntligen lämnat boet.

Krävdes en extra stor påse hallonbåtar och en pava Cristal för att få honom att lugna ner sig.

Sedan förstörde Silvia naturligtvis stämningen som vanligt. Hon vägrar låta mig bygga ett stall åt den nya elefanten på Logården.

”Man kan inte ha ett elefant i schtan, Carl Gustaff”, sa hon. ”Om djuret flüttar in, jag flyttar ut!”

Bäst hon börjar packa.

Seg sommar på Solliden

Kära dagbok,

Jag har tråkigt! Hur lång är den här semestern egentligen? Jag har inget att göra. Har läst ut alla mina gamla Fantomen, och Silvia låter mig inte gå och köpa nya serietidningar om jag inte bäddar min säng först.

Eftersom jag inte hade något bättre för mig tänkte jag ringa och gratta Elizabeth i London med anledning av det nya barnbarnet. Tyvärr slog jag fel nummer och ringde upp Margrethe i Danmark av misstag. Båda står listade under sitt efternamn, "2", i min telefonbok. Maggan var lite nere. Tydligen hade hon kommit på prins Henrik med att klämma på sin personlige tränare igen. Jag försökte muntra upp henne och sa att tränaren i alla fall inte försökte gifta in sig i familjen. Inte säker på att det hjälpte.

När jag snackat klart med Maggan försökte jag ringa London igen, men det tutade upptaget.

Eftersom jag ändå satt med luren i handen passade jag på att ringa Eva Hamilton för att höra om teve-licensen numera går oavkortat som tribut till BBC, men hon var inte anträffbar. Förmodligen frossar hon i ett Downton Abbey-maraton.

Kanske kunde föreslå att Reinfeldt skickar mig på ett litet sista-minuten-statsbesök i augusti. Gärna någonstans varmt. Kanarieöarna, kanske. 

Fel ölänning vann!

Kära dagbok,

Nu är det äntligen slut med de officiella uppdragen för säsongen. I förrgår var det Vickans födelsedag och igår delade jag ut Sollidenpriset till årets ölänning, men från och med nu är det inget som kommer mellan mig och hängmattan. Inte ens ett par shorts, till Silvias stora irritation.

Årets ölänning blev lite av en besvikelse. Jag hoppades in i det längsta att Britta Eriksson på Systemet i Borgholm skulle få priset, men juryn ville inte höra på det örat:

”Att kränga sprit är inte en konstform.”

”Hennes verksamhet är inte viktig för Ölands utveckling och existens.”

Ska vi slå vad?

Till slut blev det nån ljudtekniker som tydligen inte ens jobbar på Öland. Per Hallberg hette han. Vad är poängen med att vara kung om man inte får bestämma?

Jag kanske kan ge Britta Serafimerorden istället.

Nyttan med damfotboll

Kära dagbok,

Det är trevligt med semester. Har äntligen hängt upp hängmattan ute på Solliden och kan ligga och dricka grogg och läsa Fantomen hela dan medan guldklimpen puttrar runt i rabatterna. Enda problemet med att ha guldklimpen och Vickan här är att Vickan envisas med att dra med sig den där gymägaren vart hon än går. Jag har försökt få henne att ta reson och skilja sig – hon har ju redan fixat tronföljden – men hon vägrar.

”Du måste ge Daniel en chans, pappa”, brukar hon säga.

”Han känner inte att han får vara med och dra sitt strå till stacken”, brukar hon lägga till.

”Han känner inte att du låter honom vara med och bidra”, brukar hon avsluta.

Hans känsel är det i alla fall inget fel på.

Om det är nåt jag inte pallar med på semestern så är det en massa klämkäckt tjo-och-tjim och nu-ska-vi-ut-och-jogga-halv-fem-på-morgonen-för-det-är-så-hälsosamt och svärfar-borde-röka-mindre-och-dricka-mindre-grogg-om-han-vill-må-bättre. Nåt som skulle få mig att må bättre är om han stack ut och joggade och fortsatte att jogga tills han joggat hela vägen tillbaka till Ockelbo.

Som tur var har jag kommit på en lösning, om än tillfällig. När hans klämkäckhet står mig upp i halsen brukar jag skicka ut honom på officiell representation. Tyvärr är det lite ont om uppdrag såhär sommartid, men efter lite letande hittade jag det perfekta straffet: invigningen av fotbolls-EM. För damer. I Göteborg. Han såg lite blek ut när jag föreslog att han skulle åka. Tyckte nästan lite synd om honom men jag stod i alla fall på mig:

”Men sport är väl din grej, Daniel?”

”Du vill vara med och dra ditt strå till stacken?”

”Damfotboll är mycket viktigt, förstår du.”

Jag borde inte sagt det där sista, för då kunde jag nästan inte hålla mig för skratt längre.

Funderar allvarligt på att skicka honom till myggräknardagarna i Muodoslompolo nästa vecka.

Björnen sover

Kära dagbok,

Vi har några fina dagar i Stockholm just nu. Kacklet bortifrån Helgeandsholmen har nästan tystnat helt, och den vanliga lukten av dynga som brukar komma drivande över Strömmen från skitsnackarna på Rosenbad här lättat upp betydligt. Vi kan till och med ha fönstren öppna på slottet utan att storkna.

Tyvärr är det inte fråga om någon permanent förändring. Politikerskrällena har bara bytt häckningsplats och slagit sig ner på Gotland ett tag. Tack vare att det finns åtta partier i riksdagen håller spektaklet i alla fall på i en dryg vecka. Måste komma ihåg att föreslå för Reinfeldt att helt slopa fyraprocentsspärren. Med lite tur skulle man kunna hålla Stockholm fritt från politiker i ett par veckor, minst.

Jag kom på en annan lösning igår när jag satt och groggade framför teven och kollade på sena Rapport. Om ryssarna nu nödvändigtvis måste utnyttja det faktum att Sverige inte har nåt försvar längre, skulle Almedalsveckan vara ett utmärkt tillfälle att erövra Gotland. Jag frågade Silvia vad hon tyckte. Hon tyckte att jag borde gå och lägga mig.

Efter ett par groggar till ringde jag i alla fall upp Putin och la fram min idé. Jag bedyrade att jag inte skulle gå till FN och klaga, och att det inte är nån annan hemma just nu. Han lät ändå inte jätteintresserad.

Får ringa Angela istället.

Dyr dressyr och andra bestyr

Kära dagbok,

Nu är det bråda tider. Vi håller på att förbereda inför semestern, och det är mycket som ska göras. Silvia har till exempel tjatat i flera dar redan om att jag måste välja vilken av mina lådbilar jag vill ha med mig till Solliden i år. Jag fattar inte varför hon inte bara kan låta mig ta med alla femton. Jäkla tyska glädjedödare. I förmiddags när jag låg på mitt rum och läste gamla nummer av Fantomen kom hovmarskalk Kurtan upp och varnade mig om att frugan var i antågande. Till och med Carl Philip hade kunnat räkna ut att hon hade nåt sattyg i tankarna.

Jag flydde snabbt som attan och tog min tillflykt till biblioteket, det sista ställe hon skulle få för sig att leta efter mig. Jag hann precis slinka in och stänga dörren bakom mig när jag hörde en uppspelt flickunge bakom mig:

”Enkronan!”

Först trodde jag det var en dagisklass som gått vilse under en guidad tur, men när jag vände mig om för att ge guiden en avhyvling såg jag att det bara var Sofia Hellqvist. Och hon hade ceremonimästare Jan-Eric Warren och historieprofessor Dick Harrison med sig. Jan-Eric applåderade entusiastiskt och Dick gav henne en klapp på huvudet och en sockerbit.

Det visade sig att hon börjat gå i prinsesskola nu på sommarlovet och lektionerna hålls tydligen i Bernadottebiblioteket. Warren och Harrison har fått till uppgift att göra henne salongsfähig innan hon får gifta sig med Carl Philip. Jag har nämligen sagt till grabben:

”Åtminstone en av er måste känna igen killarna på pengarna, annars blir det inget bröllop.”

Det var 2011.

Men nu verkar det ju som att ansträngningarna gett utdelning. Så snart hon får kläm på rätta handledsvinkeln vid vinkning också blir jag väl så illa tvungen att börja planera en förlovningsbaluns till.

Misstänker att det kommer att vara mycket 2013 kvar när apanaget tar slut.

   

Gratis är inte alltid prisvärt

Kära dagbok,

Du får ursäkta om det här inlägget är fullt av stavfel: mina fingrar är stelfrusna och jag försöker värma mig med laptopen i knät. Det blir inte bättre av att jag sitter och skriver på en båt.

Silvia och jag är på ett besök i Nordnorge. Kung Harald ringde och bjöd in oss för några månader sen. Först trodde jag det var ett skämt: vem skulle frivilligt åka dit? Norra Norge är ju bara en enda lång nerförsbacke mellan svenska gränsen och Atlanten. När jag insåg att han menade allvar försökte jag slingra mig. Sa att jag skulle klippa gräsmattan ute på Drottningholm den här veckan.

Hjälpte inte.

Regeringen hade redan tackat ja å mina vägnar. Reinfeldt försökte övertyga mig om att det inte var så farligt. ”Se det som två dagars semester på skattebetalarnas bekostnad”, sa han. Jag borde ha begripit bättre. För att vara säker på att jag inte skulle schappa skickade han med en fångvaktare som ser till att jag genomför hela programmet de tvingat på mig. Hon heter Ewa Björling och officiellt låtsas hon vara handelsminister.

Vi började dan i kylskåpskallt duggregn med ett besök på en kommunal skola. Där tvingades vi gå runt och låtsas vara intresserade av vad ett gäng tonårsnördar gjorde med sina mikroskop.

Det var i alla fall inomhus.

Sen vallades vi igenom nån liten norsk håla. Om vi bara hade fått gå rakt genom byn hade det max tagit fem minuter, men nu blev vi stoppade i vartannat gathörn av barnkörer och dansuppvisningar. (Allvarligt: varför skickar folk alltid på mig barnkörer?)

Harald tog oss på studiebesök hos Statoil också. Jävla skrytmåns. På väg därifrån retade han mig för unionsupplösningen:

”Vi fick oljan. Vi är rika. Ni fick Skavlan. Nananananaaana.”

Skjut mig. Och det är en hel dag kvar av det här eländet. Nästa gång betalar jag för min egen semester så jag får åka vart jag vill.

Ett bröllop till och jag behöver en ny lever

Kära dagbok,

Måste erkänna att jag känner mig sliten. Nationaldag, fredag och bröllop tre dagar i rad. Min lever är inte ung längre. 

Skönt i alla fall att Madde äntligen är bortgift. När hon nu kommer att slita på nån annans kreditkort under sina shoppingräder längs femte avenyn kommer det förhoppningsvis finnas lite mer apanage kvar i slutet av månaden.

Fick ett sms från henne i morse. De har det trevligt på smekmånaden på hemlig ort. Orten är så hemlig att inte ens jag vet vilket ort det rör sig om. Försökte fråga Silvia men hon vägrade berätta var de är. Hon sa att det inte går att lita på mig.

”Du skülle bara tveeta om det till hela världen.”

Undrar om jag kan övertyga henne att åka och hälsa på de nygifta?

Men vem fan bryr sig om var de är egentligen? Så länge det inte är jag som betalar. 

Våga vägra sjätte juni

Jag hatar sjätte juni.

Det var väl ok när jag var liten och farfar tog oss till stadion. Vi delade ut lite flaggor och sa hej till publiken. Allt var över på mindre än en timme. Sen kunde man åka hem och kolla på Trafikmagasinet.

Men nuförtiden. Sen de gjorde nationaldagen till en helgdag tar ju ceremonierna aldrig slut. Jag trodde poängen med helgdagar var att man skulle få ta det lugnt. Jag jobbar minst dubbelt så hårt nu som innan. Hela dagen är full av knätofs, pinsamma dansuppvisningar och falsksjungande barnkörer. Och Silvia i folkdräkt.

Inte blir det bättre av att man måste åka öppen vagn till Skansen. Han som hittade på kortegen måste varit en riktig sadist. En sadistisk eskimå. Man fryser ju häcken av sig i en sån där öppen vagn i snålblåsten. Risken för blåskatarr är överhängande. Var är facket med sin hord av skyddsombud när man behöver dem?

När jag väl kom hem igår behövde jag en rejäl grogg för att tina upp. Och sen en till för att utplåna minnet av de falsksjungande barnen. (Förresten: falsksång är ju en sak, men ska det vara så jävla svårt att lära ungarna orden till kungssången?) Och så vidare, och så vidare. Inte undra på att jag är så bakfull idag.

En dags hårt arbete på slottet

Kära dagbok,

Jag behöver en grogg! Vi hade konselj på slottet idag. Hela regeringen var där och alla ministrarna fick berätta om vad de haft för sig sen sist och vad de tänkt göra framöver. Jag drog snabbt en viktig slutsats: Vi har för många ministrar. Jag trodde aldrig det skulle ta slut.

En ljuspunkt var att Vickan också var med. Tyvärr hade hon lämnat guldklimpen med gymägaren. Men medan Tobias Billström redogjorde för ett nytt effektivare sätt att sätta dit plankare på tunnelbanan visade Vickan mig några bilder på sin mobil som hon tagit när guldklimpen åt gröt. Hon är så söt. Påminner mig mycket om Carl Philip. Fast Estelle äter förstås inte gröt med händerna längre.

När vi till slut arbetat oss igenom hela jävla regeringen och kom ner till slutet av bordet fick Annie Lööf ordet. Hon kan verkligen hålla låda. Jag försökte på de mest subtila sätt visa att det var dags att runda av. Jag kollade på klockan. Frågade vad Björklund hade tänkt äta till middag. Samlade ihop mina kritor. Men Lööf fattade ingenting. Som tur var grep Reinfeldt in och förtydligade att hon skulle informera om vad hon tänkte göra på näringsdepartementet. Inte på sommarlovet.

Fredrik är rätt ok, ändå. Fast han fortfarande inte fixat min present åt Madde.

Kineser är konstiga

Kära dagbok,

Objektiv sanning: Kineser är konstiga. Tre objektiva bevis: 1) De äter hundar. 2) De ler hela tiden. (Det gör mig skitnervös.) 3) De pratar urdålig svenska. Jag menar, till och med Silvia snackar bättre svenska än de flesta kineser jag träffat.  

Idag hade jag besök av två stycken. Vilken pärs. Den förste hette Tjing-Tjong eller nåt och var visst ordförande för ett kinesiskt parlament som inte är deras riktiga parlament och som inte har nån makt att bestämma nåt egentligen. Jag blev inte riktigt klok på hur det exakt hängde ihop, men det lät lite som deras EU-parlament.  

Direkt efteråt var det avtackning av ambassadören som skulle resa hem till Seol. Vi kallpratade lite medan han log intensivt. Det gick ju sådär eftersom han knappt kunde göra sig förstådd på svenska. Tre år har karln varit i landet utan att lära sig att tala begripligt. Vad gör de hela dagarna på SFI egentligen?

Mot slutet av audiensen kom jag i alla fall på att jag hade nåt jag ville fråga honom om. Jag skulle vilja testa deras nationalrätt ”sushi” som Madde snackar om hela tiden. (Först trodde jag det var en amerikansk maträtt för hon käkar det tydligen stup i kvarten i New York, men då bara fnittrade hon hysteriskt och sa att jag var dum som inte visste att det var kinesmat.) Ambassadören äter ju säkert ”sushi” hela tiden, så han borde ju veta var den bästa ”sushin” i Stockholm finns.

”So, Mr. Ambassador”, sa jag på min bästa skolengelska. ”Before you go tillbaka to Kina can you please say me where the best ’sushi’ place in Stockholm is?”

Istället för att svara stirrade han bara på mig. Kineser är konstiga.

Han slutade i alla fall le. 

Bettan kom tillbaka! Allt är förlåtet!

Kära dagbok,

Nu trakasseras vi av pressen. Igen. Det började visst i nån landsortsblaska med att nån nolla till lokalpolitiker (säkert republikan!) klagade över att grabben inte betalar för sophantering i sin stuga i Värmland. Vilken fräckhet! Först prackar de på honom kåken och sen har de mage och ta betalt! Rena bondfångeriet. Det tog inte lång tid innan en av tidningarna som folk faktiskt läser utanför Örebro hakade på och började förfölja oss igen.

Men jag fixade biffen. Jag bad presschefen Bertil Ternert att snacka med murvlarna och han förklarade för dem att grabben från och med nu ska betala. Berra är väl bra, men lite mesig. Han lyckades inte hejda publicering. Det var bättre på Elisabeth ”pitbullen” Tarras-Wahlbergs tid. Så fort det ringde en osnuten slyngel till reporter och började ställa ofina frågor bussade jag bara Bettan på dem. Skitpraktiskt.

Till slut fick vi lägga in linoleumgolv på hennes tjänsterum för det började bli omöjligt att få bort alla fläckarna med murvelblod ur de äkta mattorna. 

26 maj 2013

Kära dagbok,

Idag kom Silvia med en riktigt otäck överraskning. Allt började till frukosten när hon helt oprovocerat pratade med mig. Hon frågade om jag hittat en lämplig present till Maddes bröllop om två veckor.

”Vadfalls? Måste jag köpa present?”, svarade jag. ”Har inte Reinfeldt fixat det? Vad har vi annars statsministrar till?”

Frugan svarade inte. Hon gav mig bara en iskall blick och återgick till sin grapefrukt.

Därifrån kunde jag uppenbarligen inte räkna med nån hjälp, så jag slog en signal till Vickan. Tyvärr svarade den där gymägaren. Fan också. Pallade inte att snacka med honom så tidigt en söndag morgon. Jag förställde rösten:

”Är Vickan inne?”, pep jag fram så nasalt jag kunde.

”Men svärfar! Är det du som ringer och skojar till det lite?”, svarade hurtbullen.

”Nej för fan”, pep jag. ”Det är radiotjänst i Kiruna. Har ni betalat er tevelicens?”

Då slängde han på luren. Fick i och för sig inte tag på Vickan, men jag slapp i alla fall snacka med honom.

Istället knallade jag upp till Carl Philips våning för att fråga vad han köpt till Madde. Kanske kunde vi dela på presenten. Ingen öppnade när jag knackade, så jag halade fram huvudnyckeln och släppte in mig själv. Någon jävla förmån ska man väl ha när man är kung.

Grabben stod i badrummet med t-shirten dragen bakom nacken. Han plutade med läpparna och höll på att fota sig själv med mobilkameran. När han såg mig i spegeln blev han så förskräckt att han tappade den splirrans nya telefonen i vasken. Försökte fråga honom vad han köpt åt sin syster till hennes bröllop om två veckor, men det enda han sa när han slutat försöka torka sin jävla iPhone var att det inte kommer se bra ut om Aftonbladet får reda på att hon skaffat barn utan att vara gift.

Kanske lika bra att de ändrade successionsordningen. Fick i alla fall ingen hjälp av honom heller. Tvärtom. Nu måste jag inte bara hitta en present till Madde utan köpa en ny mobil till grabben också.

Jag testar ringa Reinfeldt imorgon bitti i alla fall.