Allt är relativt

Kära dagbok,

Jag börjar bli mer och mer övertygad om att det var ett misstag att låta Madde gifta sig med den där katoliken från Amerika. Han gör mig besviken om och om igen. Under senaste stormen vägrade han hjälpa mig att lura upp gymägaren på taket, och nu visar det sig att Madde väntar en flicka.

Hur jävla svårt ska det vara att producera en son? Är ett barnbarn utrustat med en y-kromosom för mycket begärt? Jag menar, jag betalde deras bröllop. Lite tacksamhet vore på sin plats.

Men det kunde kanske varit värre. När jag utgöt mig för Juan Carlos på Messenger igår sa han att han var beredd att byta svärson med mig närjag vill. 

Fast det är ju klart – Juan Carlos är ju katolik själv, så det stör väl inte honom.

Fräckheten brer ut sig

Kära dagbok,

Det är helt omöjligt att få tag på bra tjänstefolk nu för tiden. Dagens tjänare är lata, gnälliga och drar sig inte ens för att käfta emot.

Ett exempel:

I morse kom Rikspolischefen förbi medan jag satt och åt frukost. Han ville ”på förekommen anledning” ”förtydliga” att trots att jag är immun mot åtal kan jag ändå inte sitta i folks trädgårdar och skjuta på dem när de kommer ut för att hämta morgontidningen.

När jag ”förtydligade” att jag minsann trott Johan Åsard var en älg och att det var ett ärligt misstag, uttryckte den uppstudsige jäveln tvivel över att jag talade sanning. RPC drog sig inte ens för att insinuera att jag borde veta att Södermalm inte är älgjaktområde.

Säg den jaktlycka som varar

Kära dagbok,

Nu är älgjakten igång igen. Som jag har längtat! Vi var ute och pangade lite i skogen i helgen. Det var upplagt för en riktig kanondag: soligt väder, inga mygg, välfylld fickplunta, tre rejäla korvmackor i lunchlådan och varken Silvia eller gymägaren var med.

Tyvärr var det ont om älg. Det är alltid lika trist när man inte har något att göra ute i skogen, så jag tröstade mig som vanligt med pluntan. Efter några timmar – och minst en kvarting – hörde jag till sist en älg som kom lufsande genom snåren. Jag ryckte fram bössan och brände av ett par välriktade skott. 

Nästan genast insåg vi att nåt inte stod rätt till. Älgar ylar inte på det viset.

Först trodde jag att jag råkat skjuta en av jakthundarna av misstag, och det blev lite dålig stämning i jaktlaget. Men snart nog visade det sig att det bara var Johan Åsard som var ute och smög i buskarna. Tyvärr blev det bara ett köttsår och han kommer förmodligen kunna gå igen redan före jul.

Måste sluta dricka så mycket när jag sitter på pass.

Mystiken med fysiken

Kära dagbok,

I år har jag verkligen försökt hänga med i svängarna när de meddelade vem som fått Nobelpris och i vad, men jag måste säga att jag är både besviken och förvirrad. Som vanligt vann helt fel personer.

Tydligen var det nån tant från Kanada som vannlitteraturpriset i år. Först trodde jag butlern sa att Marilyn Monroe vunnit, men hon är – så vitt jag vet – inte från Kanada. Hursomhelst hade jag som vanligt satsat mina pengar på Jan Guillou och Astrid Lindgren, så Marilyn hade ändå inte gett mig någon utdelning. Carl Philip är också skitsur. Han hade satsat på E L James.

Jag är lika besviken varje gång när jag inte gissar rätt litteraturpristagare, men jag är inte förvånad längre. Mer förbryllad är jag över fysikpriset. Tydligen var det ett par gamla gubbar som fick priset. Jag fattar ingenting. De verkar ju till och med vara i sämre fysisk kondition än Chris. Jag var helt säker på att det var dags för Arnold Schwarzenegger eller Susanne Lanefelt att få priset.

Nu ryker apanaget!

Kära dagbok,

Efter att ha gömt mig bakom en soffa i Prinsessan Sibyllas våning de senaste två veckorna för att slippa delta i gymägarens födelsedagsfirande, kravlade jag mig fram igår.

Det första jag såg när jag började surfa runt och uppdatera mig om vad som hänt i världen var bilder som nån jävla paparazzi tagit på Maddeoch Chris i New York. (De har sån tur att de inte behöver riksdagens godkännande för att resa utomlands. Hade mycket hellre hoppat på ett plan än att häcka bakom en soffa i fjorton dar.) Hursomhelst, bilderna gjorde mig riktigt förbannad, så jag skickade genast iväg ett SMS till Chris (givetvis cc-ade jag Riksarkivarien och KB):

Hur i helvete vågar du röka så nära Madde?! Kom vi inte överens om 15 meter?!! Om du inte passar dig jävligt noga drar jag in apanaget snabbare än du kan säga ”skatteplanering”! Av bilderna att döma skulle det inte skada om du gick ner ett par kilo heller.

Väntar fortfarande på svar.

Riksdagen högtidligen, och omständligen, öppnad

Kära dagbok,

Jag var och låste upp Riksdagshuset och släppte in riksdagsmännen igår.

Först satt jag med spänning och lyssnade på Reinfeldts evighetslånga gaggande om allt valfläsk han tänkt steka under det kommande året. (Tänk om man var tvungen att förnedra sig så genom att försöka göra sig populär ute i stugorna bara för att få behålla sitt jobb. Vilken mardröm!)

Men ganska snart började jag tröttna på alltihop när jag insåg att drabanterna svikit mig. Innan jag åkte hemifrån på morgonen skickade jag ett meddelande om att de skulle låsa dörrarna så fort alla riksdagsmännen kommit in. Sen skulle de arrestera hela packet och utropa absolut monarki. Ingenting hände.

Det var fyrtionde året i rad de ignorerade en direkt order!

Jag fick sitta där och låtsas lyssna på Reinfeldts tjat, och efter mitt lilla påhopp på Carl Philip i tidningen häromdagen kunde jag inte ens göra som alla andra och hala fram mobilen för att få tiden att gå.

Firandet går vidare. Som en dans

Kära dagbok,

Nu har jag äntligen avverkat resorna genom alla län jag varit kung över i fyrtio år. Hade ingen aning om att mina undersåtar inkluderar så många falsksjungande barn och så många landshövdingar som tror att jag bryr mig ett piss om lokal företagsamhet. Ledtråd: Om jag hade varit intresserad av svetsning hade jag blivit svetsare, inte kung. Allvarligt.

Men nu finns det, guskelov, inga län kvar att inspektera. Tur att farfarsfarfar sumpade Norge. Det finns inte tillräckligt mycket sprit i hela världen för att få mig att uthärda samtliga norska barnkörer och verkstäder också.

Först trodde jag att firandet var slut nu och att Silvia och jag skulle bli sittande ensamma framför teven tills det blir dags att svänga förbi Helgeandsholmen och öppna apberget igen. Men i limousinen på väg hem från Östersund hörde jag att Stockholms Stad tydligen bjudit in till stor dansfest på borggården på söndag.

På radion grälade det moderata borgarrådet Joakim Larsson med vänsterpartisten Ann Mari Engel (republikan!) om det var en bra idé eller inte. Engel (republikanen!) tyckte att det var slöseri med skattemedel och deklarerade att hon minsann skulle delta i ett alternativt evenemang som hennes polare i Republikanska Föreningen (republikaner!) ska ordna på Medborgarplatsen.

Det tycker jag hon gör helt rätt i.

Hon borde ta med sig Larsson och resten av hans klämkäcka dansare också. Jag planerar nämligen att ha jordens baksmälla på söndag och skulle uppskatta lite lugn och ro.