Dyr dressyr och andra bestyr

Kära dagbok,

Nu är det bråda tider. Vi håller på att förbereda inför semestern, och det är mycket som ska göras. Silvia har till exempel tjatat i flera dar redan om att jag måste välja vilken av mina lådbilar jag vill ha med mig till Solliden i år. Jag fattar inte varför hon inte bara kan låta mig ta med alla femton. Jäkla tyska glädjedödare. I förmiddags när jag låg på mitt rum och läste gamla nummer av Fantomen kom hovmarskalk Kurtan upp och varnade mig om att frugan var i antågande. Till och med Carl Philip hade kunnat räkna ut att hon hade nåt sattyg i tankarna.

Jag flydde snabbt som attan och tog min tillflykt till biblioteket, det sista ställe hon skulle få för sig att leta efter mig. Jag hann precis slinka in och stänga dörren bakom mig när jag hörde en uppspelt flickunge bakom mig:

”Enkronan!”

Först trodde jag det var en dagisklass som gått vilse under en guidad tur, men när jag vände mig om för att ge guiden en avhyvling såg jag att det bara var Sofia Hellqvist. Och hon hade ceremonimästare Jan-Eric Warren och historieprofessor Dick Harrison med sig. Jan-Eric applåderade entusiastiskt och Dick gav henne en klapp på huvudet och en sockerbit.

Det visade sig att hon börjat gå i prinsesskola nu på sommarlovet och lektionerna hålls tydligen i Bernadottebiblioteket. Warren och Harrison har fått till uppgift att göra henne salongsfähig innan hon får gifta sig med Carl Philip. Jag har nämligen sagt till grabben:

”Åtminstone en av er måste känna igen killarna på pengarna, annars blir det inget bröllop.”

Det var 2011.

Men nu verkar det ju som att ansträngningarna gett utdelning. Så snart hon får kläm på rätta handledsvinkeln vid vinkning också blir jag väl så illa tvungen att börja planera en förlovningsbaluns till.

Misstänker att det kommer att vara mycket 2013 kvar när apanaget tar slut.

   

Gratis är inte alltid prisvärt

Kära dagbok,

Du får ursäkta om det här inlägget är fullt av stavfel: mina fingrar är stelfrusna och jag försöker värma mig med laptopen i knät. Det blir inte bättre av att jag sitter och skriver på en båt.

Silvia och jag är på ett besök i Nordnorge. Kung Harald ringde och bjöd in oss för några månader sen. Först trodde jag det var ett skämt: vem skulle frivilligt åka dit? Norra Norge är ju bara en enda lång nerförsbacke mellan svenska gränsen och Atlanten. När jag insåg att han menade allvar försökte jag slingra mig. Sa att jag skulle klippa gräsmattan ute på Drottningholm den här veckan.

Hjälpte inte.

Regeringen hade redan tackat ja å mina vägnar. Reinfeldt försökte övertyga mig om att det inte var så farligt. ”Se det som två dagars semester på skattebetalarnas bekostnad”, sa han. Jag borde ha begripit bättre. För att vara säker på att jag inte skulle schappa skickade han med en fångvaktare som ser till att jag genomför hela programmet de tvingat på mig. Hon heter Ewa Björling och officiellt låtsas hon vara handelsminister.

Vi började dan i kylskåpskallt duggregn med ett besök på en kommunal skola. Där tvingades vi gå runt och låtsas vara intresserade av vad ett gäng tonårsnördar gjorde med sina mikroskop.

Det var i alla fall inomhus.

Sen vallades vi igenom nån liten norsk håla. Om vi bara hade fått gå rakt genom byn hade det max tagit fem minuter, men nu blev vi stoppade i vartannat gathörn av barnkörer och dansuppvisningar. (Allvarligt: varför skickar folk alltid på mig barnkörer?)

Harald tog oss på studiebesök hos Statoil också. Jävla skrytmåns. På väg därifrån retade han mig för unionsupplösningen:

”Vi fick oljan. Vi är rika. Ni fick Skavlan. Nananananaaana.”

Skjut mig. Och det är en hel dag kvar av det här eländet. Nästa gång betalar jag för min egen semester så jag får åka vart jag vill.

Ett bröllop till och jag behöver en ny lever

Kära dagbok,

Måste erkänna att jag känner mig sliten. Nationaldag, fredag och bröllop tre dagar i rad. Min lever är inte ung längre. 

Skönt i alla fall att Madde äntligen är bortgift. När hon nu kommer att slita på nån annans kreditkort under sina shoppingräder längs femte avenyn kommer det förhoppningsvis finnas lite mer apanage kvar i slutet av månaden.

Fick ett sms från henne i morse. De har det trevligt på smekmånaden på hemlig ort. Orten är så hemlig att inte ens jag vet vilket ort det rör sig om. Försökte fråga Silvia men hon vägrade berätta var de är. Hon sa att det inte går att lita på mig.

”Du skülle bara tveeta om det till hela världen.”

Undrar om jag kan övertyga henne att åka och hälsa på de nygifta?

Men vem fan bryr sig om var de är egentligen? Så länge det inte är jag som betalar. 

Våga vägra sjätte juni

Jag hatar sjätte juni.

Det var väl ok när jag var liten och farfar tog oss till stadion. Vi delade ut lite flaggor och sa hej till publiken. Allt var över på mindre än en timme. Sen kunde man åka hem och kolla på Trafikmagasinet.

Men nuförtiden. Sen de gjorde nationaldagen till en helgdag tar ju ceremonierna aldrig slut. Jag trodde poängen med helgdagar var att man skulle få ta det lugnt. Jag jobbar minst dubbelt så hårt nu som innan. Hela dagen är full av knätofs, pinsamma dansuppvisningar och falsksjungande barnkörer. Och Silvia i folkdräkt.

Inte blir det bättre av att man måste åka öppen vagn till Skansen. Han som hittade på kortegen måste varit en riktig sadist. En sadistisk eskimå. Man fryser ju häcken av sig i en sån där öppen vagn i snålblåsten. Risken för blåskatarr är överhängande. Var är facket med sin hord av skyddsombud när man behöver dem?

När jag väl kom hem igår behövde jag en rejäl grogg för att tina upp. Och sen en till för att utplåna minnet av de falsksjungande barnen. (Förresten: falsksång är ju en sak, men ska det vara så jävla svårt att lära ungarna orden till kungssången?) Och så vidare, och så vidare. Inte undra på att jag är så bakfull idag.

En dags hårt arbete på slottet

Kära dagbok,

Jag behöver en grogg! Vi hade konselj på slottet idag. Hela regeringen var där och alla ministrarna fick berätta om vad de haft för sig sen sist och vad de tänkt göra framöver. Jag drog snabbt en viktig slutsats: Vi har för många ministrar. Jag trodde aldrig det skulle ta slut.

En ljuspunkt var att Vickan också var med. Tyvärr hade hon lämnat guldklimpen med gymägaren. Men medan Tobias Billström redogjorde för ett nytt effektivare sätt att sätta dit plankare på tunnelbanan visade Vickan mig några bilder på sin mobil som hon tagit när guldklimpen åt gröt. Hon är så söt. Påminner mig mycket om Carl Philip. Fast Estelle äter förstås inte gröt med händerna längre.

När vi till slut arbetat oss igenom hela jävla regeringen och kom ner till slutet av bordet fick Annie Lööf ordet. Hon kan verkligen hålla låda. Jag försökte på de mest subtila sätt visa att det var dags att runda av. Jag kollade på klockan. Frågade vad Björklund hade tänkt äta till middag. Samlade ihop mina kritor. Men Lööf fattade ingenting. Som tur var grep Reinfeldt in och förtydligade att hon skulle informera om vad hon tänkte göra på näringsdepartementet. Inte på sommarlovet.

Fredrik är rätt ok, ändå. Fast han fortfarande inte fixat min present åt Madde.

Kineser är konstiga

Kära dagbok,

Objektiv sanning: Kineser är konstiga. Tre objektiva bevis: 1) De äter hundar. 2) De ler hela tiden. (Det gör mig skitnervös.) 3) De pratar urdålig svenska. Jag menar, till och med Silvia snackar bättre svenska än de flesta kineser jag träffat.  

Idag hade jag besök av två stycken. Vilken pärs. Den förste hette Tjing-Tjong eller nåt och var visst ordförande för ett kinesiskt parlament som inte är deras riktiga parlament och som inte har nån makt att bestämma nåt egentligen. Jag blev inte riktigt klok på hur det exakt hängde ihop, men det lät lite som deras EU-parlament.  

Direkt efteråt var det avtackning av ambassadören som skulle resa hem till Seol. Vi kallpratade lite medan han log intensivt. Det gick ju sådär eftersom han knappt kunde göra sig förstådd på svenska. Tre år har karln varit i landet utan att lära sig att tala begripligt. Vad gör de hela dagarna på SFI egentligen?

Mot slutet av audiensen kom jag i alla fall på att jag hade nåt jag ville fråga honom om. Jag skulle vilja testa deras nationalrätt ”sushi” som Madde snackar om hela tiden. (Först trodde jag det var en amerikansk maträtt för hon käkar det tydligen stup i kvarten i New York, men då bara fnittrade hon hysteriskt och sa att jag var dum som inte visste att det var kinesmat.) Ambassadören äter ju säkert ”sushi” hela tiden, så han borde ju veta var den bästa ”sushin” i Stockholm finns.

”So, Mr. Ambassador”, sa jag på min bästa skolengelska. ”Before you go tillbaka to Kina can you please say me where the best ’sushi’ place in Stockholm is?”

Istället för att svara stirrade han bara på mig. Kineser är konstiga.

Han slutade i alla fall le.