Tillbaka i lingonriset

Är på länsresa. Igen. Den här gången i Gävleborg. Om jag tvingas lyssna på en barnkör till så abdikerar jag. Allvarligt.

På lunchen föreslog jag för landshövdingen Barbro Holmberg att de borde ändra stavningen till Jävlaborg.

Hon har ingen humor.

För att pigga upp mig smet jag ut i kapprummet och busringde protokollchefen på UD. Jag sa att Svea livgardes orkester tappat noterna till amerikanska nationalsången och frågade om det gick bra att de istället spelade ”Born in the USA” vid Obamas besök nästa vecka.

Hon har inte heller nån humor.  

Till råga på eländet har jag hört ryktas att vi ska hälsa på gymägarens föräldrar efter lunch.

Jag behöver en grogg!

Lappsjukan slår till

Kära dagbok,

Idag var jag på sametingets öppnande. Hela evenemanget gick av stapeln nånstans i Lappland. Vet inte exakt var. Nånstans norr om Örebro, tror jag. Vilken pärs det var. Det kommer dröja flera dagar innan jag lyckas tvätta ur all myggolja ur håret. Just nu är min frisyr nästan lika oljig som Carl Philips.

Lapparna hade skickat en representant att möta oss på flyget. Jag hade sett fram emot att träffa en livs levande lapp, men jag blev lite besviken. Han såg ju ut som en helt vanlig svensson. Hade en helt vanlig billig kostym han säkert köpt på Dressman. Hette dessutom Per. Vad är det för jävla namn på en lapp?

I bilen på väg till tinget sa Per inte flaska. Efter tjugo minuter började det bli lite jobbigt att moltiga och stirra ut genom fönstret, så jag drog på med den kungliga charmen för att få igång konversationen.

”Borde du inte knalla runt i folkdräkt med tofsar och åka rensläde?”, frågade jag på mitt allra trevligaste vis.

”Borde inte du ha guldkrona på huvudet och åka runt med häst och vagn?”, frågade han tillbaka.

Republikanska lappjävel.

Under själva öppningsceremonin satt jag mest och försökte hålla mig vaken. Fattade inte ett ord av vad de sa. Efter en dryg halvtimme frågade jag diskret Eskil Erlandsson vem som gett dem tillstånd att genomföra hela grejen på lappska. Han sa att för det första hette det minsann inte lappska utan samiska. För det andra pratade de inte samiska, utan norrländska.  

Jävla besserwisser. Min första impuls var att ringa Reinfeldt och instruera honom att degradera Erlandsson till regeringens tristaste och minst viktiga post, men han är ju redan landsbygdsminister.

Inspirerande kopia

Kära dagbok,

Har noterat att några murvlar börjat ifrågasätta om Carl Philip själv kommit på idén till en serie tallrikar han formgett. Nån har anklagat grabben för plagiat och nu frågar sig journalisterna om han kanske kopierat andras design. Jag blir så jävla trött. Hur dum får man vara och fortfarande skriva i tidningen?

SJÄLVKLART har han kopierat nån annan!

Jag menar, grabben kan ju inte ens skriva sitt eget namn utan att snegla på körkortet. Tror folk verkligen han skulle kunna designa porslin?

Just nu sitter han för övrigt i lekstugan och filar på en ny logga åt Kapp Ahl. K&A i klarröda bokstäver.

Obamas besök är inget att skämta om. Tydligen.

Kära dagbok,

Igår hade jag en tuff dag på jobbet. UD skickade över en hel skock med små grå tjänstemän för att briefa mig inför Obamas besök i september. Calle är visst i Italien på semester och ville först ta det över telefon, men när jag försäkrade honom om att jag är redo - jag bytte min ringsignal till "Born in the USA" redan förra veckan - sa han att han skickar över nån för ett personligt samtal. 

Calles skock var här i elva timmar. De hade med sig en tjock pärm med ”rekommendationer”, bland annat en lista på saker regeringen inte vill att jag ska skämta om med den amerikanske presidenten. Inga skämt om muslimer. Inga skämt om svarta. Inga skämt om Snowden. Honom ville tjänstemännen att jag helst inte skulle nämna överhuvudtaget. När jag frågade om det betydde att jag fick nämna muslimer och svarta så länge jag inte skämtade om dem, föreslog de att de kanske vore bäst om jag höll mig till svenska. All kommunikation kommer att skötas via en av UD:s tolkar.

Elefantmannen slår till igen

Kära dagbok,

Ge mig styrka! Eller åtminstone en rejäl grogg. Ända sen gymägaren fick klart för sig att elefanten Bua tillhör mig har han kläckt elefantvitsar flera gånger om dan. Igår kväll kom han på ett medan hela familjen satt och tittade på bandade avsnitt av "Året med kungafamiljen". (inte 2012.) Han började fnittra så hysteriskt att hans romåkola höll på att skvimpa ut över den helvita soffan. Får komma ihåg att bara bjuda honom på ginåtonicar framöver.

När han äntligen samlat sig någorlunda kved han fram att han från och med nu skulle kalla mig elefantkungen Babar. Sen bröt han ihop fullständigt. Vickan fick leda ut honom på terrassen för att kyla av honom lite. Vid middagen nån timme tidigare hade han kallat mig ”Callefant”. Och Silvia förärades en brasiliansk variant: ”Peléfant”.

Skitkul.

Funderar allvarligt på att smälla upp ett högt taggtrådsstängsel mellan Solliden och deras nya hus. Enda dörren i stängslet ska ha ett biometriskt lås som bara kan öppnas av Vickan och guldklimpen. Kanske vore det lika bra att dra stängslet runt hela deras tomt.

Synd att fotbolls-EM är slut, annars hade jag kunnat skicka honom dit igen på mer representation. Är det för tidigt att skicka honom till Sotji, tro? Får ringa och kolla med SOK.