Kära dagbok,
Idag var jag på sametingets öppnande. Hela evenemanget gick av
stapeln nånstans i Lappland. Vet inte exakt var. Nånstans norr om Örebro, tror
jag. Vilken pärs det var. Det kommer dröja flera dagar innan jag lyckas tvätta
ur all myggolja ur håret. Just nu är min frisyr nästan lika oljig som Carl
Philips.
Lapparna hade skickat en representant att möta oss på flyget.
Jag hade sett fram emot att träffa en livs levande lapp, men jag blev lite
besviken. Han såg ju ut som en helt vanlig svensson. Hade en helt vanlig billig
kostym han säkert köpt på Dressman. Hette dessutom Per. Vad är det för jävla
namn på en lapp?
I bilen på väg till tinget sa Per inte flaska. Efter tjugo
minuter började det bli lite jobbigt att moltiga och stirra ut genom fönstret,
så jag drog på med den kungliga charmen för att få igång konversationen.
”Borde du inte knalla runt i folkdräkt med tofsar och åka
rensläde?”, frågade jag på mitt allra trevligaste vis.
”Borde inte du ha guldkrona på huvudet och åka runt med häst
och vagn?”, frågade han tillbaka.
Republikanska lappjävel.
Under själva öppningsceremonin satt jag mest och försökte
hålla mig vaken. Fattade inte ett ord av vad de sa. Efter en dryg halvtimme frågade
jag diskret Eskil Erlandsson vem som gett dem tillstånd att genomföra hela grejen
på lappska. Han sa att för det första hette det minsann inte lappska utan samiska.
För det andra pratade de inte samiska, utan norrländska.
Jävla besserwisser. Min första impuls var att ringa
Reinfeldt och instruera honom att degradera Erlandsson till regeringens
tristaste och minst viktiga post, men han är ju redan landsbygdsminister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar