Kära dagbok,
Objektiv sanning: Kineser är konstiga. Tre objektiva bevis:
1) De äter hundar. 2) De ler hela tiden. (Det gör mig skitnervös.) 3) De pratar
urdålig svenska. Jag menar, till och med Silvia snackar bättre svenska än de
flesta kineser jag träffat.
Idag hade jag besök av två stycken. Vilken pärs. Den förste hette
Tjing-Tjong eller nåt och var visst ordförande för ett kinesiskt parlament som
inte är deras riktiga parlament och som inte har nån makt att bestämma nåt
egentligen. Jag blev inte riktigt klok på hur det exakt hängde ihop, men det
lät lite som deras EU-parlament.
Direkt efteråt var det avtackning av ambassadören som skulle
resa hem till Seol. Vi kallpratade lite medan han log intensivt. Det gick ju
sådär eftersom han knappt kunde göra sig förstådd på svenska. Tre år har karln
varit i landet utan att lära sig att tala begripligt. Vad gör de hela dagarna på
SFI egentligen?
Mot slutet av audiensen kom jag i alla fall på att jag hade
nåt jag ville fråga honom om. Jag skulle vilja testa deras nationalrätt ”sushi”
som Madde snackar om hela tiden. (Först trodde jag det var en amerikansk
maträtt för hon käkar det tydligen stup i kvarten i New York, men då bara
fnittrade hon hysteriskt och sa att jag var dum som inte visste att det var
kinesmat.) Ambassadören äter ju säkert ”sushi” hela tiden, så han borde ju veta
var den bästa ”sushin” i Stockholm finns.
”So, Mr.
Ambassador”, sa jag på min bästa skolengelska. ”Before you go tillbaka to Kina
can you please say me where the best ’sushi’ place in Stockholm is?”
Istället för att svara stirrade han bara på mig. Kineser är
konstiga.
Han slutade i alla fall le.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar