Kära dagbok,
Du får ursäkta om det här inlägget är fullt av stavfel: mina
fingrar är stelfrusna och jag försöker värma mig med laptopen i knät. Det blir
inte bättre av att jag sitter och skriver på en båt.
Silvia och jag är på ett besök i Nordnorge. Kung Harald ringde
och bjöd in oss för några månader sen. Först trodde jag det var ett skämt: vem
skulle frivilligt åka dit? Norra Norge är ju bara en enda lång nerförsbacke
mellan svenska gränsen och Atlanten. När jag insåg att han menade allvar
försökte jag slingra mig. Sa att jag skulle klippa gräsmattan ute på
Drottningholm den här veckan.
Hjälpte inte.
Regeringen hade redan tackat ja å mina vägnar. Reinfeldt
försökte övertyga mig om att det inte var så farligt. ”Se det som två dagars
semester på skattebetalarnas bekostnad”, sa han. Jag borde ha begripit bättre. För
att vara säker på att jag inte skulle schappa skickade han med en fångvaktare som
ser till att jag genomför hela programmet de tvingat på mig. Hon heter Ewa
Björling och officiellt låtsas hon vara handelsminister.
Vi började dan i kylskåpskallt duggregn med ett besök på en kommunal
skola. Där tvingades vi gå runt och låtsas vara intresserade av vad ett gäng
tonårsnördar gjorde med sina mikroskop.
Det var i alla fall inomhus.
Sen vallades vi igenom nån liten norsk håla. Om vi bara hade
fått gå rakt genom byn hade det max tagit fem minuter, men nu blev vi stoppade
i vartannat gathörn av barnkörer och dansuppvisningar. (Allvarligt: varför
skickar folk alltid på mig barnkörer?)
Harald tog oss på studiebesök hos Statoil också. Jävla
skrytmåns. På väg därifrån retade han mig för unionsupplösningen:
”Vi fick oljan. Vi är rika. Ni fick Skavlan. Nananananaaana.”
Skjut mig. Och det är en hel dag kvar av det här eländet. Nästa
gång betalar jag för min egen semester så jag får åka vart jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar