Kära dagbok,
Det är trevligt med
semester. Har äntligen hängt upp hängmattan ute på Solliden och kan ligga och
dricka grogg och läsa Fantomen hela dan medan guldklimpen puttrar runt i
rabatterna. Enda problemet med att ha guldklimpen och Vickan här är att Vickan
envisas med att dra med sig den där gymägaren vart hon än går. Jag har försökt
få henne att ta reson och skilja sig – hon har ju redan fixat tronföljden – men
hon vägrar.
”Du måste ge Daniel en
chans, pappa”, brukar hon säga.
”Han känner inte att han
får vara med och dra sitt strå till stacken”, brukar hon lägga till.
”Han känner inte att du
låter honom vara med och bidra”, brukar hon avsluta.
Hans känsel är det i alla
fall inget fel på.
Om det är nåt jag inte
pallar med på semestern så är det en massa klämkäckt tjo-och-tjim och
nu-ska-vi-ut-och-jogga-halv-fem-på-morgonen-för-det-är-så-hälsosamt och
svärfar-borde-röka-mindre-och-dricka-mindre-grogg-om-han-vill-må-bättre. Nåt
som skulle få mig att må bättre är om han stack ut och joggade och fortsatte
att jogga tills han joggat hela vägen tillbaka till Ockelbo.
Som tur var har jag
kommit på en lösning, om än tillfällig. När hans klämkäckhet står mig upp i
halsen brukar jag skicka ut honom på officiell representation. Tyvärr är det
lite ont om uppdrag såhär sommartid, men efter lite letande hittade jag det
perfekta straffet: invigningen av fotbolls-EM. För damer. I Göteborg. Han såg
lite blek ut när jag föreslog att han skulle åka. Tyckte nästan lite synd om
honom men jag stod i alla fall på mig:
”Men sport är väl din
grej, Daniel?”
”Du vill vara med och dra
ditt strå till stacken?”
”Damfotboll är mycket viktigt,
förstår du.”
Jag borde inte sagt det
där sista, för då kunde jag nästan inte hålla mig för skratt längre.
Funderar allvarligt på
att skicka honom till myggräknardagarna i Muodoslompolo nästa vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar